6. Valvinnaren.

Vissa saker ändras aldrig, vem som än vinner valet så föraktar jag honom.

Detta gäller givetvis även om det nu mot alla odds skulle vara en person som jag själv röstat på vid ett svagt tillfälle, om nu jag fallit för trycket och faktiskt lagt en röst i vad jag för övrigt anser vara ett förlegat och korrumperat system. Killen som jag då röstat på är faktiskt med största sannolikhet även han en idiot.

Självklart är han en en jävla skit, systemet är byggt så att endast den värste och mest förljugne av maktsökare kan nå toppen.

Det är fan sjukt att bestämmanderätten för ett helt land, ska gå till dessa mediakåta partiledare som kommer till folket likt nedstigna gudar från sina dekadenta förbund.
Partier som i sin tur egentligen är grupper för invärtes beundran vilka försöker slå varandra i att ha den dummaste idén för hur man ska styra landet, detta i en desperat önskan om att bli tillräckligt uppmärksammade av pressen för att få en groupie-röst av den som älskar dagens nyhet.

Nihilismen har intressant tanke om att låta allt gå åt helvete, i hopp om att vi ur askan av det gamla ska kunna resa oss och bygga något nytt från grunden utan menlös tradition och svågerpolitik.

Oavsett hur systemet i framtiden ser ut, så kommer jag alltid att ringakta den som lägger ned stora resurser på att nå en position där han kan styra över massan.
Oavsett vilken självgod skitstövel som knuffar och lurar sig till makten över landet, så är det för alltid jag som bestämmer över min värld och ingen annan.

5. Tågtrafiken.

Jag reser ganska mycket, regelbundet så finner jag mig själv på en åttatimmars tågresa från en del av landet till en annan.
Alltid så hamnar jag vid en bordsplats mitt emot någon med långa ben, bredvid en illaluktande tjockis vars flabb flyter in på min privata sfär både över och under armstödet – Detta i en vagn med en kostant gråtande ungjävel och en övernitisk konduktör som tror att jag är en ny person som försöker fejka och lura till mig en gratisresa varje gång jag somnar.

Ok, jag vet att vissa skulle kunna tolka det som överdrivet av mig att sparka personen mitt emot över smalbenet när jag känner benkrampen sätta in av att behöva sitta ihoptryckt. En del skulle kanske kalla det för lite för mycket att ha en bit pizza eller choklad med mig på resan bara för att plågsamt långsamt äta den inför fettot bredvid och se det sitta och skruva på sig, men det känns helt enkelt så jäkla mycket skönare att veta att någon som ger mig lidande själv mår dåligt helt enkelt.

Det kanske därefter går för långt och blir milt sinnesrubbat om jag sedan håller det skrikande barnet utanför tågets fönster tills den tystnat, eller om jag skulle råka dräpa personen som för tredje gången vill se min biljett bara för att jag blundat i hopp om att slippa se den eländiga travesti som utspelar sig:

Men kom ihåg att ha ett öppet sinne om dessa åtgärder, man blir lätt lite galen av att sitta stilla med ihopträngda ben på en allmänt trång och illaluktande plats i väldigt bullrig miljö åtta timmar i sträck.

4. Censuren.

Vem i helvete är du att bestämma vad jag får se eller läsa?!
Fan ta dig du förtryckare av det fria ordet!

I ett verkligen fritt land så ska alla innevånare vara fria att uttrycka sig utan att någon trycker ned dem eller försöker tvinga dem till tystnad, det är en grundläggande mänsklig rättighet som måste tillhöra sann och fri demokrati.
Du ska ha rätten att bära vilka åsikter du än vill, och det ska vara en självklarhet att du får uttrycka dem oavsett om de är bekväma åsikter eller extrem dårskap. Du ska givetvis även ha rätten till att genom din egen konst visa vad du än önskar för den som observerar dina kreationer, ingen ska i en fri värld kunna ta den rätten ifrån dig och därigenom förtrycka eller omformulera din fria tanke.
Kroppen är en vacker sak som aldrig borde döljas, ord som berör är de som bär mest betydelse.

Jag såg en dokumentär om krig som berörde mig, vad den handlade om är i sig just nu oviktig men plötsligt så kom det utan förvarning upp en scen där de, på riktigt, avrättade en man ute på gatan någonstans i Vietnam.
Han gick där, framknuffad, när en man plötsligt satte en pistol mot tinningen på honom och tryckte av. Han föll omkull, en nästan orealistisk fontän av blod pulserade en meter upp i luften från hans liggande huvud och dog sedan av i takt med att pulsen sjönk.
Det såg fult ut, orealistiskt mot den vackra suggestiva så kallade verklighet som Hollywood gett oss.

För ett ögonblick satt jag bara där, paff över vad jag tvingats se utan förvarning, illa berörd, besudlad och illamående. För ett ögonblick uppenbarade sig tanken att jag borde ringa någon, klaga, svära över att jag inte hade behövt se det där.
Sedan så insåg jag att jag behövde se det, det var en verklighet som jag aldrig sett innan jag för ett ögonblick ställdes som observatör till den. Äkta kännande personer precis som du och jag; går hemska och äckliga öden till mötes.

Alla människor förtjänar att få sina ögon våldtagna ibland.